BIBLIOFOBI - en onödig sjuka.Stefan Gustavsson på ITN skrev nyss (Lithanian #4-05) en intressant och väl underbyggd analys av olika studietyper. Man ser genast att han är bekymrad och kritisk, alltså engagerad. Slutklämmen är samtidigt positiv och optimistisk. Du kanske är den eller den typen, men du behöver inte! Förhoppningsvis. På denna analys svarar kårens UA (i samma nummer) med personangrepp. Gustavsson saknar självkritik och skyller ifrån sig. Det ska se alltså ut som att han misslyckats med något, utan att misslyckandet någonstans bevisas, eller ens beskrivs. Det är en djupt ohederlig debatteknik. Och det är alltså den kvalitetsmedvetne, eftertänksamme och engagerade läraren som som förtjänar angrepp, inte de många glidarna som försvårar för både studenterna och oss andra! Nu är jag inte riktigt lika optimistisk som Gustavsson och jag tror definitivt inte att predikningar löser problem. Människor är som de är. Vi kan bara beklaga att de förstör för sig själva, och försöka minimera deras eventuella skadeverkningar på utbildningen. Vi har tillräckligt många studenter som förtjänar att utmanas och växa, som kan ta för sig och som inser att undervisning (åtminstone lektioner) är en dialog där studenten har första repliken. De andra, förhoppningsvis en minoritet, får inte förleda oss till apati och cynism. På en punkt pekar dock Gustavsson på ett problem så stort och allvarligt att vi inte längre kan tala om en "studietyp". Rädslan för litteraturen som främsta kunskapskälla är nämligen så utbredd att den måste anses onödig. Från en ISY-kurs på I-linjen rapporterades nyligen att undervisningen till stor del blockeras av frågor som har enkla svar i den litteratur flertalet inte skaffat. Ingen kan hävda att det är ett effektivt utnyttjande av undervisningen. Ingen kan hävda att en utbildning som accepterar detta är en god förberedelse för yrkeslivet. Och vad blir kvar av kursen? En föreläsningsserie avsätter anteckningar, som i typsatt skick skulle motsvara cirka en tiondel av litteraturen. Att lita enbart till dem innebär urvattning och stereotypisering intill meningslöshet. En del menar därför att botemedlet är att avskaffa föreläsningar. Det har man försökt, t ex i Y-linjens lineära algebra 1978-1991, och resultatet blev givetvis ett ökat och trivialiserat föreläsande på lektionerna. En kraftig studentopinion (uppskattningsvis 90 procent av studenterna) ledde till att föreläsningarna återinfördes 1992. Deras viktiga psykologiska roll diskuteras i ett annat dokument. Men felet med en stor del av verksamheten är att föreläsarna inte frågar sig varför de tar upp just det eller det ämnet, vad de kan tillföra och vad som gör det föreläsningsvärt. Resultatet blir ofta en långsam högläsning, med överhoppning av svåra stycken som studenterna isåfall lika gärna kan hoppa över själva. På så vis berövas de också träningen i att orientera sig i text och ta ut det väsentliga, en färdighet som kommande arbetsgivare efterfrågar. Gjort finns, gjort går. När jag tog över Y-linjens lineära algebra 1992 var jag t ex noga med att redan från början utesluta icke föreläsningsvärt stoff som lösning av ekvationssystem eller matrisräkning.(Jag har hört att man numera måste föreläsa sådant därför att studenterna av idag är "svaga". Och vad var undanflykten innan de blev det?) Och lika noga var jag med att ge en kompletterande, informell framställning av resten, samt diverse utblickar av precis det slag som inte fäster på en boksida. Studenterna vande sig från första början vid böcker som primär kunskapskälla. 4-5 av 6 tentamensuppgifter förutsatte därigenom material som inte förelästs! Detta uppskattades några år såpass av flertalet studenter att de börja diskutera om inte Analysen kunde drivas likadant! När jag senare tillämpade ungefär samma stil i D-linjens Analys B i nio år intygade många studenter att det var den första kurs som gjort dem medvetna om böcker och dessas företräden. Detta gick på intet vis ut över studenternas uppskattning av föreläsningarna - tvärtom kunde dessa återigen koncentreras till kompletteringar, utblickar och informella illustrationer, vilket studenter brukar gilla. Medan mina kolleger förfasades över att jag sista året inte föreläste exempelvis trippelintegraler - jag hade inget att tillägga till boken - kom ingen enda negativ kommentar om detta från studenterna vid utvärderingen. UA kan däremot skriva sådant som: "Jag har flytt från att läsa litteratur ... ibland inte ens införskaffat någon ... för att jag fått höra att den inte skulle vara bra". Och det är inte att skylla ifrån sig? 19 oktober 2005 |