Undervisningsformer

Föreläsningar diskuteras i återkommande cykler. Det pratas en del strunt i frågan. Det skulle pratas mindre, om alternativen granskades.

Dessa har prövats, i alla kurser i lineär algebra, men också i M- och I-linjens analys, där tidvis all undervisning bedrivits i sammanhållna 30-grupper. Har man inte stora salar att föreläsa i så föreläser man i små salar - det är ett grundtillstånd till vilket allt graviterar. Utan gränser för föreläsandet växer detta i omfång. Det är inte bara passiviserande; det motverkar också den överblick föreläsningar kunde biträda, genom urval.

Vidare inriktas föreläsandet ofta på ordergivning inför uppgiftslösning, en effekt som dock mildras av att studenterna ligger efter.

När föreläsningar avskaffades på Y-och-D-linjens lineära algebra 1978 drog jag, ensam av alla undervisare på kursen, i min egen grupp (jag var examinator) slutsatsen att det inte skulle föreläsas. Studenterna förväntades förbereda sig till träffarna genom att läsa och öva. Min insats var uppföljande och sammanfattande. Jag var som mest framgångsrik med denna modell under åren 82-85. Från 86 blev det svårt och från 90 lade jag ned den och delade istället in tiden i föreläsningar och handledning.

Det kan ha drivit på efterfrågan efter föreläsningar. Kursen var mycket impopulär bland annat därför att organisationen inviterade till slapphet och dåliga förberedelser hos en del. 1992 återinfördes föreläsningar och kursens popularitet steg kraftigt under de påföljande tre, fyra åren. Samma effekt noterades på D-linjen. Studenter arbetar när de gillar ämnet.

Slutsatsen är att föreläsningar har en underskattad rituell betydelse. De kan inte avskaffas så länge de efterfrågas. Antalet, 6 timmar per poäng verkar optimalt, eftersom det leder till ett tilltalande urval av ämnen som dels hänger ihop, dels förtjänar en informell föreläsningsmässig behandling.

På IT-linjen är volymen av okänd anledning 4 timmar per poäng. Resurstillfällen blir ofta föreläsningar. Det är svårt att tänka sig att kvalitativt annorlunda alternativ främjas av en sådan halvhjärtad radikalism. Det är lättare att föreställa sig rådvillheten.

Den PBI-orienterade IT-linjens lineära algebra tog det djärva greppet att göra om all undervisning till jour. Då föredrog många att istället följa D-linjens föreläsningar. De som besökte jouren fick mer undervisning än studenter på "korvstoppningslinjerna" och mer än tidigare IT-studenter, vilket (otroligt nog) ledde till kraftig förbättrade tentamensresultat.

IT-linjens fader ger sig 12 timmar till sin enda poäng i TATA08. Men det är också hela undervisningen.

Lektioner i 30-grupp är däremot vår största huvudvärk. 70-talets avskrivningsövningar är väl till stor del borta, i gengäld har studenter kommit att förlägga hela sitt arbete till lektionssalen. Genom många samtal har jag förstått att studenter är genuint rädda för att köra fast i sin ensamhet. Detta är ett allvarligt och svårbemästrat problem; en alltför käck och radikal ansats av lektionsledaren kan leda till flykt och total nedläggning av arbetet. Studenter kommunicerar inte sina tvivel; de är överhuvudtaget inte vana att se läraren som en samtalspartner och rådgivare.

På tentor begås ständigt samma fel och förbiseenden. Samma lösningsmodeller med formler hit och dit och inte ett ord till förklaring dyker upp och när studenterna inte förklarar för sig själva vet de till sist inte själva vad de gör. Det blir helt enkelt fel.

Den språkliga träningen måste förbättras vilket ställer stora krav på studenternas förberedelser. Det, i sin tur, ställer ökade krav på solidaritet lärare emellan, och stöd uppifrån. Lektioner (eller deras ersättning) borde ge mer av allmänt studiestöd och uppföljning. Många är ovana vid böcker och läser därför fel, detaljinriktat och ett ord i sänder. Vi kan hjälpa dem. TM:s, trots allt, sociala och studentaktiva, tradition och gemenskap borde göra en sådan roll möjlig.

Jag har en bestämd känsla av att belöningssystemet är fel. Jag har mer än en känsla av att utvärderingssystemet är åt pipan, alltför popularitetsbaserat. Att invitera oinformerade åsikter är populism och tar fram människors svagaste sidor. Rätt tolkade ger utvärderingarna impulser att hjälpa studenter över deras begränsningar.

Mitt intryck är tyvärr att man avser att tillmäta kursvärderingar större vikt som kvalitetsmätare. Det saknas en hederskodex för undervisare, eller åtminstone en vettig beskrivning av arbetsuppgiften.

En väsentlig fråga är vad förbättrad handledning får kosta i dessa nedskärningstider. Är stödet i matematiken rätt bör rimligen resurser kunna flyttas ned genom årskurserna. En trolig effektivisering är en behovsgruppering. Vissa studenter behöver inte mycket mer än bekräftelse, några en och annan utmaning, några åter mer intensiv handledning. Handledning i inhomogena grupper är inte effektivt. Samarbete mellan studenter med mycket olika förutsättningar blir lätt ensidigt och kan knappast ändå framtvtingas.

Åter till tablån