Matematisk-naturvetenskaplig utbildning

I begynnelsen var filosofisk och teknisk fakultet. Före begynnelsen, dvs. före tekniska högskolans tillkomst, var den filosofiska matematikavdelningen en filial till matematikinstitutionen på Stockholms Universitet. Kring 1993-4 överfördes en del av de filosofiska programmen (inte lärarutbildningarna) till den tekniska fakulteten, under samlingsnamnet "matnat". Det rör sig om fem utbildningsprogram, där speciellt fysik, biologi/kemi med matematik, samt matematik, uppenbart aktualiserar en rätt bred flora av av matematikkurser.

Ursprungligen hade de filosofiska och tekniska utbildningarna varförsig en klar identitet. De förra lämnade mer tid för eftertanke. Det var klarare krav att förstå teorins enskildheter och sammanhang. Epsilon var en obligatorisk bokstav på filfak, bonus för intresserade på Y.

Det talas ofta om den ringa timbelastningen under läsveckorna. Många vet inte att den alls inte kommer ur särskilt små undervisningsvolymer, utan ur kursernas antal. En matnatkurs kan ha nästan lika mycket undervisningstid som motsvarande teknologkurs, men med annorlunda organisation.

Föreläsningarna är oftast betydligt fler. Förmodligen skulle detta vara uttryck för en högre teoretisk ambition men leder snarast till en "heltäckning", som inte ur någon enda synvinkel kan anses önskvärd. Ett strängare urval av föreläsningsämnen gagnar överblicken. Det finns inga rationella eller hållbara ideologiska motiv för överflödet av föreläsningar; teknologkursernas antal är ur många olika synvinklar, även taktiska, optimalt.

Med tiden har den sämre rekryteringen till matnatutbildningarna lett till förskjutningar av målen. I vissa fall kan man hävda att kraven i jämförbara kurser tidivis ställts lägre på matnat. Linde Wittmeyer-Kochs skarpa kritik om studenternas förkunskaper inför den numeriska analysen ska nog ses mot den bakgrunden.

Studenternas arbetinsatser har ofta inte alls motsvarat tillgänglig tid. Förr i tiden var den gängse lektionsformen "student-vid-tavla". Under intryck av sviktande rekrytering tillkom mer och mer av "lärare-vid-tavla". De senaste åren har åtminstone studentaktivitet i lektionssalen blivit regel. Givet studenternas ofta rätt svaga förutsättningar och motivation är det angeläget att söka metoder att få dem använda mer av tillgänglig tid till hemarbete.

Frågan om matnat:s, och speciellt matematikerlinjens, identitet och berättigande uppstår naturligt. Å ena sidan: hur motiverar sig matnat som just teknisk utbildning? Å andra sidan: hur skiljer sig denna utbildning från civilingenjörsutbildningarna? Eller, svagare: vad skiljer dess ambition från dessa senare linjer? Jag ställde frågan till matnatnämndens handläggare, för vidare befordran till de ansvariga. Jag tog för givet att frågan sysselsatt dem. Men jag fick aldrig något svar, vilket jag finner illavarslande. Hur engagerade insatser kan man i längden vänta av lärare som inte vet vad de håller på med, vilket sammanhang de ingår i?

Den relativt stora överskådligheten borde underlätta kontakten mellan undervisare i olika ämnen. Om detta säger vår man Bengt Ove Turesson: "Hittills har nog fysikernas intressen styrt utformningen (av Linjär Analys). Jag har haft hyggliga kontakter med IFM, men samtidigt svårt att få reda på vad de egentligen var intresserade av".


Lars Wilzén är studierektor för fysikprogrammet. Hans egen kurs är NFYA33, Vågrörelselära, 5 poäng. Matematikbehovet är klart: "Partiella differentialekvationer, vektoranalys, Fourieranalys, komplexa tal", men "mest tillämpning av kunskaper från det grundläggande matematikåret".

Han har inget att erinra när det gäller kursernas innehåll. Studenterna "verkar känna igen alla matematikmoment sedan tidigare". Däremot finns "brister i färdighet och förståelse", det är svårt att tillämpa kunskapen. Möjligen kan denna betoning av inlärningskvalitet (en röd tråd genom hela undersökningen) uppfattas som en viss vaghet om önskemålen. Det är i alla fall inte lätt att dra konkreta slutsatser om kursinnehåll eller ens metodik; troligen behöver matnatstudenterna framförallt arbeta mer och bättre. Deras ofta omtalade fysiska möjligheter därtill borde utnyttjas bättre, t ex med mer seminariebetonade lektioner.

Om organisationen i stort skriver Turesson: "När det gäller påbyggnadskurser inom MAI har Linjär Analys och Numeriska metoder 1 ett icke-trivialt snitt: polynomapproximationer och differensekvationer (som skulle kunna ingå i Linjär Algebra). Av någon konstig anledning läses Numeriska metoder innan Linjär Analys. Samma brist på samordning finns mellan Ordinära Differentialekvationer och Numeriska Metoder 1. Det är för övrigt konstigt att studenterna på matematikprogrammet (vad jag vet) inte får lära sig världens mest använda algoritm: FFT."

Något som tydligen kännetecknar matnatutbildningarna idag är den mycket stora friheten att bygga med kurser från istortsett vilka avdelningar som helst, alltså även renodlat tekniska kurser. Huruvida denna frihet att fullfölja sina egna intressen är kopplad till någon större medvetenhet om arbetsmarknadens krav är genast svårare att utröna.

En undersökning initierad av Wittmeyer-Koch för tre år sen verkar än så länge endast ha avsatt en oöverskådlig pappersbunt utan kommentar eller analys. Jag har ägnat ett par timmar åt den och finner bilden ytterst förvirrad och splittrad.

Otvivelaktigt har programmet, som Wittmeyer-Koch påpekar, levererat åtskilliga doktorander till MAI. Det finns tecken på djupare och slagtåligare kunskaper inom framförallt optimeringslära och numerisk analys. De jämförelser som doktorander i ren matematik anställer mellan matnat och Y-linjen är inte nödvändigtvis till det förra programmets fördel; dock blir en utbildning, givet tiden, vad man gör den till.

Åter till tablån