Skolan föder ångest

Läshuvud, sa man förr. Det var en särskild sorts begåvning. Andra hade det i händerna. Själv var jag rätt duktig på sinuskurvor och lutande plan men hade svårt med rubanken.

Det fanns skillnader, och det fanns skilda vägar att välja. Den som inte kunde lösa andragradsekvationer kunde kanske plocka isär en förgasare som ingenting. Undervisning kunde man få både i realskolan och på bensinmacken, och det var inte givet att det ena gav mer status än det andra.

Men nu ska alla pressas in i samma teoretiska mall: vare sig de har läshuvud eller inte ska varenda elev igenom gymnasieskolan. Det är klart att panikångesten sprider sig och att skolorna förvandlas till slagfält.

För ett par veckor sedan skrev jag om IQ-terrorn, om den särskilda, teoretiska begåvning som numera blivit mönster och enda väg. Och jag fick en del förtvivlade svar.

En gymnasielärare, Henrik, skriver att han känner sig mest som en slavdrivare. Han undervisar i matte och fysik och han har "en mängd elever som har ett helvete med matten, men är superbegåvade på annat".

Och varför, undrar han, "är det så fult att gå en lärlingsutbildning till ett hantverksyrke? Är man en superbegåvning på att göra möbler men har ett helsike med matten så kan man inte bli möbelsnickare i dag. Varför?"

Man hyvlar väl inte med integraler? Eller kanske är det just vad man gör? Nu sitter det kretskort i snart varenda liten snickerimaskin och ritningarna är digitaliserade, och det är klart att den tekniska utvecklingen ställer allt högre krav på ett tekniskt kunnande.

Men svaret är inte fyra års teoretiskt tragglande på gymnasiet. Det märkliga är ju att den som har känsla för trä och sinne för form, men kanske bara IG i matte, ändå brukar klara de numeriska analyserna av svarvautomaterna.

Begåvning är också en stor del motivering och intresse. Jag känner en per son som knappast klarar minusräkning men som elegant löser logiska problem i dataspelen. Och jag vet bilreparatörer med sju års folkskola som ger sig i kast med elektroniken i moderna motorer, sånt som egentligen kräver en teknisk professur för att förstå.

Det finns skilda begåvningar men det finns inte längre några skilda vägar. Alla ska stöpas i samma gymnasieform, alla ska få högskolekompetens och minst G i matte.

Och detta framställs som rättvisa och ökad jämlikhet. Det är ju särskilt en socialdemokratisk idé detta att alla ska behandlas likadant och fösas fram åt samma håll genom skolan.

Men resultatet blir bara en ny sorts klassuppdelning: läshuvudena, IQ-akrobaterna, vinner framgång och status, och de som är superbegåvade på annat blir nedtryckta i skam och depression.

Var femte elev på gymnasiets individuella program klarar inte av att få ett slutbetyg, och känner sig förstås odugliga och betryckta. Henrik skriver att på hans skola har det, enligt skolsköterskor och kurator, aldrig tidigare varit så många elever som mår dåligt som i dag. Panikångest är inte ovanligt.

Det är förstås varken rättvist eller jämlikt att bara gynna en sorts begåvning. Det finns läshuvuden och det finns de som har det i händerna, och alla måste få sin chans. Men det betyder inte, som socialdemokratiska skolpolitiker tycks ha för sig, att alla måste få precis samma chans.

Tvärtom måste de få helt olika chanser. Det måste vara lika bra och samma status att få lärlingsplats som en högskoleplats, eller att hitta sitt universitet på bensinstationen.

Tommy Hammarström

tommy.hammarstrom@ expressen.se * * * * *

Åter till P Hackmans hemsida