Varför föreläsningar?

Fysikprofessorn Gunnar Bäckström har skrivit en bok med provokativa betraktelser och publicerat på internet. Han går till storms mot både det ena och det andra (icke minst matematiker, utgående från säkert 40 gamla fördomar). Till de mera ilskna inslagen hör hans attack på föreläsningar, den högskolemässiga undervisningsformen.

Argumenten är ungefär de väntade. Föreläsningar har blivit obsoleta genom boktryckarkonsten. De är reproduktion, och en stor del av tiden är avskrivning. Man kan undra hur formen kan fortleva, när studenterna år efter år levererar utvärderingar. Förmodligen handlar det om en ohelig allians mellan undervisare och studenter, ty föreläsningar kan ju bara bli ett urval, kursen blir vad föreläsaren hinner och studenterna kan rätta sin lästaktik därefter.

Den rimliga slutsatsen av dessa tirader är att Bäckström misslyckats som föreläsare. Fysik borde vara ett ovanligt tacksamt ämne att föreläsa - LiTH:s Lars Engström är ett lysande exempel. Han har nämligen väldigt lite att säga om alternativen, som är välkända. Att om man tar bort storföreläsningar får man småföreläsningar, alltså föreläsningar i handledningsgrupperna. Detta då i en mycket större omfattning, vidare med inriktning mot "typtal", inte utblick och överblick.

Han mumlar något om handledning och uppföljning i mindre grupper, men citerar inte ett enda exempel ur sin egen praktik. Det är ett känt mönster.

En enkel googling visar att han redan är pensionerad. Så är det förstås. Det är i den åldern man flyter ovanpå i visionärsställning och förkunnar vad andra ska göra.

Jag har själv besökt mycket få föreläsningar. Jag är extremt bokorienterad och vet inte om det är en styrka eller en svaghet. Men jag försöker inte forma andra efter mig själv. Det är nämligen omöjligt att bortse från att föreläsningar har indirekta psykologiska och rituella effekter.

1978 övertalades jag att ta över en kurs i lineär algebra, en mycket impopulär kurs med extremt dåliga resultat. När jag tackat ja fick jag veta att jag inte skulle få föreläsa kursen! Jag skulle examinera, men inte leda!! Den skulle ha så kallade storseminarier, en "integrerad" form (importerad från Lule) som egentligen var tänkt som skedmatning. Läraren skulle gå igenom "teorin", med stark inriktning mot "talen" och sedan skulle studenterna räkna på det de just "lärt sig".Varje lektionsgrupp var en ö.

(Jag arbetade givetvis själv på helt andra sätt.)

Vem som helst inser att en sådan form förleder till slapphet hos flertalet lärare. Utan tidsgränser får föreläsandet - ty det är vad det var - ingen struktur, ingen plan, inget ämne, ingen genomtänkt rytm. Under 14 år bestod detta elände, under högljutt gny från studenterna. Jag själv slaktades på kursvärderingar för andras handlingar! Besparingskrav och en nästan enhällig studentopinion ledde till att föreläsningarna återinfördes.

Jag utsågs att hålla dem. Under loppet av tre år lyckades jag föra kursen från absoluta botten till en nivå av mycket hög popularitet. Lust frigör flit. Vi kunde på samma gång, under dessa tre år, återinföra den gamla hedervärda lektionsformen med student vid tavla. Föreläsningsformen, som brukar anses passiviserande och avmotiverande, ledde till de mest studentaktiva lektioner jag lett sedan 1968!

Det spelar ingen roll vad något liknar eller heter. Det viktiga är effekten. Jag hade roligt. Det smittade.

Förvisso föreläste jag ett tuktat och väl sammanhängande urval. Att dränka studenterna i information är inget stöd. En föreläsning avsätter kanske fyra A4-ark anteckningar, en kvarts kvadratmeter. Man kan bre ut dem på bordet efteråt, med föreläsarens muntliga kommentarer i färskt minne, och överblicka hur föreläsningen gick. Sen får boken fylla i resten. När jag var som mest framgångsrik såg studenterna också igenom texten i förväg, för att kunna hänga med. Rätt använda är alltså föreläsningar en aktiverande form.

Jag har alltid frågat vad som är värt att föreläsa och vad som är en föreläsningsmässig framställning. Ett snävt urval i kursens början förmådde studenterna att söka upp det utelämnade i läroböckerna. Att läsa blev en vana. Jag ställde mig inte vid tavlan och "förklarade" matrismultiplikation eller successiv elimination, men alla måste kunna det. Flertalet uppgifter på tentan förutsatte alltså stoff som aldrig förelästs!

Föreläsningsvärt är allt sådant som går att framställa på ett icke bokmässigt sätt. Det finns ett suggestivt matematiskt talspråk som matematiker använder sinsemellan, på kontrostavlan, för att snabbt förmedla en idé. Det formella logiska språket har inget att göra med hur matematik kommer till. Logik producerar inget, men vägleder, drar samman, ger stadga och bekräftar.

Jag brukar därför säga att en föreläsning ska vara som en kvällstidning, högt och lågt om vartannat, skvaller och kultur, grälla rubriker och mycket bilder. Det finns faktiskt inslag i matematiken som kan förklaras kort och snärtigt med en bild, men som blir klumpiga, kladdiga och oöverskådliga i text. Kontinuitetssatser, som jag numera är ensam på min avdelning om att föreläsa, är ett överraskande exempel på detta.

Omvänt finns mycket som bara går att läsa. I någon mening kan föreläsningar bara förmedla trivialiteter. Betydelsefulla blir de om trivialiteterna väljs rätt! G Polya (1887-1985) har skrivit att bästa sättet att tråka ut studenter är att ha tråkigt själv. Alltså försöker jag bara föreläsa det jag själv tycker är roligt!

Mina funderingar gäller mest grundkurser i matematik. Tacksammast av dessa har genom åren varit lineär algebra, flervariabelanalys och vektoranalys. Det senare är ett ämne som förgiftats av traderade lögner, och det har varit en intressant utmaning att reda ut sanningen, och leverera slående bilder.

Det är en viktig och ofta bortglömd aspekt av föreläsningar. De aktiverar även undervisaren till eftertanke om mening och motiv. Förberedelserna blir då ett avstamp för mig i den egentligen långt viktigare rollen som kursmakare, utvecklare, skapare av innehåll och utmaningar. Det är ett slags forskning, minus prestigen.

Det gör genast motsättningen mellan böcker och föreläsningar till en meningslöshet. Dels är väl genomtänkta föreläsningar ett komplement till böcker. Dels är det ju genom föreläsandet som läroboksförfattare testar och utvecklar sina ideer.

Att sedan tematisera delarna, de enskilda föreläsningarna, till avslutade enheter, och samtidigt integrera föreläsningarna till en övergripande helhet, är ännu en utmaning. Föreläsningar sker här och nu, i realtid. Det är då de engagerar, och ett av de säkraste sätten att detektera en strängt monoton rabbelföreläsare är hans oförmåga att passa tiden.

Långtifrån alla mina över 900 föreläsningar har varit lysande framgångar. När det fungerar är det magiskt. Känslan att föreläsningen uppstår på plats i direkt kontakt med auditoritet är viktig. Har man anteckningar bör man aldrig hålla dem i handen; sannolikt upptäcker man efter ett tag att man inte behöver dem alls. Att föreläsa utantill har också viktiga bieffekter, ty endast en väl genomtänkt föreläsning (med alla dess alternativa vägar och utgångar) går att hålla i huvudet, och endast en föreläsare med ärende klarar av att improvisera när tiden kräver det.

Som nästan alltid handlar det om psykologi, inte pedagogik. Föreläsningar är den mest opedagogiska form som tänkas kan, och det är bra. När inget pedagogiskt utanverk skymmer blicken blir äntligen innehållet det centrala.

Åter till P Hackmans hemsida