En geront blickar tillbaka.

Mitt sista engagemang för vår framtid daterar sig till den 30 oktober 2004. Det var den dagen jag skrev till prefekten om studierektorsfrågan på TM. Efterträdare måste utses; vidare måste organisationen ses över, för att göra uppdraget mindre betungande. När inget hänt skrev jag till styrelsen (med kopia till hela avdelningen) i början av januari 2005.

Sent omsider utsågs en arbetsgrupp. Av gruppens rapport fick inte framgå vem som väckt frågan eller när. Det skulle se ut, att en prefekt slängt avdelningens framtid i papperskorgen!

Så nu bjuder jag på några bitar av mitt förflutna. Kanske går mina erfarenheter att använda till något.

Min första kurs

När jag började min anställning 1970 var de stora kurserna upptagna. Åt mig var kvar ett hopkok på vektoranalys, funktionsteori och laplacetransformer, kallat Matematik Specialkurs, för I2 och M2. Jag såg det naturligt att börja i den änden och sedan arbeta mig uppåt.

Kocken bakom soppan hade dock inte tänkt på en så enkel sak som att kurser ska ha litteratur. Det blev att under svår tidspress - under hösten 1970 hade jag i princip inget liv -författa ett antal torftiga kompendier och ovanpå detta komponera mina föreläsningar. Jag minns att ett par kolleger hånade mig, det är väl ingen som läser det där. Jag förstod att de tagit med en "tradition" från andra håll, att man genom fullmatade föreläsningar i rasande takt definierar kursen. Tydligen hade jag redan då den inställningen att föreläsningar varken ska begränsa, eller begränsas av, kursen. Min inställning till böcker, t ex egna, var etablerad redan under min studietid - de ska behandla ett ämne, inte en kurs, de ska skrivas för att läsas, det ska behövas, och de ska räcka.

Jag har även på senare tid noterat en viss kulturklyfta. Jag berättade för något år sen för en kollega att jag tänkte hoppa över trippelintegraler i min Analys-kurs - allt jag hade att säga stod ju redan i boken. Han replikerade indignerat att jag väl inte bara kunde stryka ned kursen på det viset!

Vektoranalys. Vad är föreläsningsvärt?

Under hösten 1971 uppstod plötsligt en lucka för mig i Y-linjens Vektoranalys, vilken då som nu gick i period 4. Jag har nästan aldrig tiggt om uppdrag och jag har ofta även senare tagit över kurser med rätt kort varsel därför att de händelsevis blivit lediga.

Ämnet passade mig perfekt. Jag hade redan etablerat en hel del tillämparkontakter på IFM och IKP och var ivrig att förmedla hur matematiken ser ut när den används. Min föreläsningsfilosofi präglades av detta - utan att då ha myntat själva uttrycken hade jag redan då klara föreställningar om vad som är föreläsningsvärt och föreläsningsmässigt.

Jag brukar säga att föreläsningar ska vara som kvällstidningar - högt och lågt om vartannat, skvaller och kultur, och mycket bilder. Man drar inte långa bevis på föreläsningar och man räknar inte långa tal. Man exemplifierar och illustrerar begreppen, fenomenen, resultaten, med så enkla exempel och medel som det någonsin går (och, enligt Einstein, inte enklare). Jag skrattar när studenter föreslår powerpoint och OH-plattor för att simulera tredimensionella fenomen på en skärm. Simulera rummet? - vi är ju där.

Under de fyra år jag föreläste Y-linjens lineära algebra sa jag inte ett ord om hur man löser ekvationssystem, eller hur man räknar med matriser. Sådant finner jag inte föreläsningsvärt, och det står pedantiskt i böcker. Jag tror det var Polya som en gång skrev att det säkraste sättet att tråka ut studenter är att ha tråkigt själv.

Naturligtvis är frågan om föreläsningsvärdet av olika inslag något subjektivt. Men det är just detta faktum som gör de bästa föreläsningarna till något personligt, ivrigt och levande, något som får studenter att vilja pröva på ämnet själva.

Det var också i och med Vektoranalysen som jag konvergerade mot inställningen "en föreläsning- ett ämne"; att strukturera föreläsningen kring en enda idé, ett tema - samtidigt som jag alltid försökt hitta ledmotiv som varieras genom hela kursen. Dagens föreläsning ska verkligen inleda, avhandla och avsluta dagens ämne, inte börja eller sluta mitt i något.

Med den uppläggningen blir det lättare att hålla helheten i huvudet (jag föreläser alltid utantill) och improviserat redigera om den med hänsyn till tiden, samt till studenternas reaktioner. Det är några gånger som studenternas frågor i rasten lett mig att inarbeta svaret i föreläsningen efter rast.

Lineär Algebra

Lineär algebra var ett sorgebarn på Y-linjen på 70-talet, med dåliga resultat och dålig stämning. Själv föreläste jag en tunnare och fegare variant på I-linjen, med viss framgång. Ett tag delades Y-kursen så att det mera räknemässiga låg i ettan och den riktiga algebran i trean. Det var så tre år, vårarna 76-78, och av vissa tillfälligheter - återigen! - kom kursen i trean att falla på min lott. Det var väl halva Y som läste den, ett positivt urval, och den var mycket uppskattad. Oförtjänt tycker jag, ty den var i torraste laget.

Studenternas enda kritik var att de gärna hade velat veta allt detta innan de läste tillämpningarna. Opinionen framdrev en återgång till den gamla organisationen.

Det kan ha varit denna kurs och vektoranalysen, som gjorde att UNY 1978 drev att jag skulle ta över Lineär Algebra, sedan den nu återförts till ettan. Då kohandlade vår ledning, bestående av prefekten K-O Widman och studierektorn L-E Anderssson, bort föreläsningarna, med uträkningen att "storseminarie"-formen skulle dra pengar och tjänster till avdelningen. Men den officiella motiveringen var förstås de vanliga flosklerna om "dialog" och "studentaktivitet".

Utåt hävdade de också att ett av skälen till omorganisationen var att kursen inte längre hade en examinator som var kompetent att föreläsa den! Utvärderingarna av mina båda kurser den våren talade ett helt annat språk, så det kan ha handlat om avundsjuka. Men jag svalde förnedringen av något slags dunkel solidaritet mot avdelningen och institutionen.

På den punkten har jag med åren blivit klokare.

Under 14 år bestod detta elände. Att vara examinator för en storseminariekurs är att vara allmän spottkopp - jag gjordes ideligen ansvarig för andras handlingar, för nonchalans, bristande planering och allmänt dåliga förberedelser.

Felet med storseminarier är ju att ingen tydlig gräns dras mellan föreläsning och handledning. Det leder ofta till att föreläsandet svämmar över alla bräddar och att allt föreläses, utan urskillning, tema eller struktur.

Men endast ett strikt, engagerande och välstrukturerat, urval (och lämpliga kompletteringar) kan vara till någon hjälp för studenternas arbete med litteraturen. En mycket stor del av förberedelsearbetet inför en riktig föreläsning är alltså att besluta vad som inte ska föreläsas.

Ett föreläsningsfritt genomförande

Själv föreläste jag i många år inte alls, i detta ämne. Om det inte fanns storföreläsningar varför skulle det då föreläsas? Borde inte blivande civilingenjörer vänjas vid att använda litteratur som första kunskapskälla? Jag inspirerades till dessa tankar av Thomas Johannesson, IKP, (senare rektor för LTH) som hållit en kurs i Hållfasthetsfysik i högre årskurs med den utgångspunkten, och väckt kontrovers. Han kom direkt från industrin, Sandvik för att vara exakt, så han om någon borde veta.

Kontrovers var givetvis inget att eftersträva, men kanske ett nödvändigt pris. Och kanske allt vore enklare om man bara började tidigare? En värdefull samtalspartner, och ett viktigt stöd för mitt genomförande, var Margareta Koch (pedagogisk konsulent, från början kemiingenjör), som senare flyttade över till HU, och byggde upp verksamheten där. Hon hade tillgång till utvärderingar och rapporter om alternativa genomföranden och det var hon som tipsade om Johannesson.

I nära tio år höll jag första halvan av varje lektionspass öppen för frågor och individuella diskussioner, andra halvan ägnade jag åt uppföljande diskussioner och genomgångar, där uppgifterna placerades in i sitt teoretiska sammanhang, eller teorin sammanfattades i stora drag. Några år på 80-talet, speciellt 84-85, var detta uppskattat, och resultaten låg klart över snittet, men mot slutet blev den modellen vansklig, tillsist konfliktladdad. Jag gick över till att noga dela in mina timmar i rena föreläsningar och räkneövningar - skedmatning har aldrig legat för mig. Om jag varit mindre ensam?

När jag inledde mitt arbete med kursen var det typiskt nog med litteraturen och övningssamlingen som jag började. Exempelsamlingar på den tiden var i KTH-traditionen upplagda så att lektionerna började - och för den delen också fortsatte - med lärarens demonstrationer, eftersom uppgifterna redan från början var alldeles för svåra och sammansatta.

Min exempelsamling byggde på idén att det induktiva föregår det deduktiva. Man skulle öva sig, från ytterst elementär nivå, till iakttagelser och slutsatser. Jag förstod efter några år att denna tanke var alldeles för ny för studenterna, och - värre - helt främmande för den rådande auktoritära undervisningstraditionen. 1982 skrev jag en bok, som fyllde ut samlingen med all nödvändig teori och därmed självdog konceptet. Den har haft ett visst inflytande över föreställningarna om vad kursen ska innehålla och hur den ska drivas. Den är numera kraftigt föråldrad - jag skulle skriva något helt annat idag, med diffekvationer som ledmotiv.

Någon gång i slutet av 80-talet TeX:ades den och Folke Norstad levererade ett slugt macropaket som jag använt till mängder av material i mina kurser. Folkes paket har gjort mig till den idag enda existerande användaren i hela världen av Pain TeX.

Winzells seminarier

Det ständiga arbetet med kursens innehåll fick en rejäl knuff våren 1984, när Bengt Winzell anordnade ett seminarium kring Lineära Algebran, med mig och ett antal avnämare. Det var påfallande hur alla, utom Mille Millnert på Reglerteknik, ville tränga in mer och mer stoff i kursen, utan hänsyn till helheten, till lärobokstäckningen eller till studenternas kapacitet. Jag förstod att ett realistiskt omfång för de andra kollegerna var vad de hann fylla tavlorna, inte studenternas huvuden, med.

Jag fann dock att allt de ville ha med motiverade allt det som redan fanns. Och det stora utbytet var diskussionerna med Mille vid kaffebordet - de kom att betyda mycket för både grundkursens och överkursens utveckling. Bland annat förstod jag hur avgörande tillämpningen på differentialekvationer var.

Vektoranalys, igen

Jag föreläste Vektoranalys 1972-1981, tio gånger i sträck. Under ett par år i slutet av 80-talet sköttes kursen så illa att sektionen och nämnden reagerade och ställde krav. Det föll på min lott att återupprätta kursens tradition. Jag har sällan mötts av så positivt intresse från äldre studenter och ledare, utanför avdelningen, som inför kursen 1990. Jag vågar påstå att jag infriade förväntningarna, under de 7 år jag höll min andra serie. Av alla kurser jag haft är denna nog den lättaste att tematisera och strukturera.

Lineär Algebra - nu som föreläsare

Förmodligen var det dessa insatser som aktualiserade återinförandet av föreläsningar i Lineär Algebra 1992 - jag var desssutom hjärtligt trött på rollen som allmän spottkopp och drev frågan själv. Arne Enqvist, som satt i nämnden, och studentrepresentanterna, var helt och hållet för. I själva verket fanns en överväldigande majoritet bland studenterna för denna högskolemässiga organisation - uppskattningsvis 95 procent.

Jag höll kursen i fyra år, 1992-1995. De tre första åren lyckades jag föra den från absoluta botten till en hög popularitet. Det var inga metoder eller trick inblandade - det väsentliga var att sätta en personlig prägel på ämnet, att det berör och engagerar någon. Jag vet inget bättre argument för föreläsningar än detta - och det finns inget jag är mer stolt över under dessa 36 år.

Under några år kunde vi också föra lektionerna delvis i seminarieform, med studenter vid tavlan, vilket inte går i en ss-kurs. Tyvärr lyckades jag inte utrota salsräknandet och på slutet urartade verksamheten i att många studenter satsade på att rita av andras lösningar från tavlan. Sen 1996 förekommer detta arbetssätt inte alls i obligatoriska kurser.

En viss kollega drev förstås till stor del avskrivningsundervisning i lektionssalen, och tidsandan var den att studenterna svor högt över detta. När de hävdade att jag inte givit honom tillräckligt stöd översände jag kopior av ett brev som bevisade motsatsen. Låt oss säga att jag varit en smula förutseende.

Sista året raserades allt jag byggt upp genom FörLängningen av prOPPkursen - vad som kom att kallas Floppen. Den sträckte sig en vecka in i period 1. Jag beredde mig att avgå. Jag fick då en försäkran om att det var tentaperiod ett som skulle kortas, inte läsperioden. Det var inte sant. Jag fick också en försäkran om att det lilla, men underlättande, momentet av vektorräkning i proppen skulle förstärkas i samma mån som de analysförberedande momenten. Inte heller det var sant - momentet ströks istället helt.

Avgång från Lineär Algebra

Av den omänskligt komprimerade kursstarten blev kaos och olust. Kursvärderingsutfallet sjönk med nästan en enhet och jag fick konflikt med en lektionsgrupp som ville pressa mig till tavelrunk. Det gick så långt att 18 studenter författade ett brev till rektor. Det hette bland annat att om jag mådde dåligt åt deras nervkrig borde jag säga upp mig.

Det hade ju varit bekvämast att kapitulera, men jag trodde att det ingick i kursledarens uppgifter att leda genom föredöme och underlätta för sina kolleger. Jag trodde också att man kunde vänta sig stöd från ledningen. På den punkten har jag blivit mycket klokare. Själv har jag aldrig tvekat att ställa upp för andra, om så krävts.

På min sista kurs i Analys kritiserades en kollega för att han inte övade i studenternas ställe. Jag svarade att sådana synpunkter hör vi jämt, och vi tar inte intryck - det räckte. Så enkelt är det, blott viljan finns

Jag utarbetade nu ett förslag till åtgärder för att förbättra kursens miljö och återupprätta dess anseende. Sex timmar skulle föras över till period två, för en jämnare belastning, vidare borde kontrollskrivningen avskaffas, eftersom det funnes för lite att examinera på. UNYs ordförande, Mille Millnert, sa blankt nej och hänvisade till studentopinionen. Jag menade förstås att sjunkande kursvärderingar tvärtom borde innebära opinion nog för förändringar och svarade honom, ungefär: "Det är tydligt att du vill ha en dålig kurs i Lineär Algebra. Det ska du hjärtans gärna få, men inte med mig som ansvarig". Jag avgick.

Bort från Y-linjen, misslyckad Analys

På våren avlägsnades jag även från Vektoranalysen. Det var viktigt att lotsa in en annan kraft. Sju år i sträck - sammanlagt 17 år - kan verkligen vara nog, men det som störde mig var att studierektor inte omedelbart erbjöd ett uppdrag av motsvarande prestige.

När jag frågade om andra uppdrag var det endast M-linjens Analys B som var ledig, då i den avskyvärda storseminarieformen och utan utvecklingsmöjligheter! Jag dög alltså inte att föreläsa - den kanske enda talang jag har!

Jag påpekade att Keijo Hildén föreläst D-linjens Analys B i 18 år, vore det inte läge att Keijo tog Lineär Algebra och jag Analys? Ja, det var det, och så blev det, men han måste tillfrågas först! Han var förstås mest lättad att få ett nytt uppdrag.

Allmänt har jag en känsla av att det är svårt att byta uppdrag man är mätt på, eller plötsligt misslyckats med, därför att andra sitter kvar på uppdrag i det oändliga, av pur bekvämlighet. Ledningen borde förstås visa större hänsyn mot dem som förtjänar det. Ens värde som undervisare ska synas i uppdragens prestige, eftersom den inte syns i lönekuvertet.

Mina nio år med flervariabel på D ser på ytan ut som en rad framgångar, speciellt de sju första åren. Men i själva verket ser jag det som ett gigantiskt misslyckande att jag inte lyckades reformera utbildningens mossigaste matematik-kurs.

P g a allt strulet kring den famösa omtentan (på Y) 1996, med tre godkända av 73 (ungefär) slogs flervariabelkurserna ihop och jag ställdes under förmyndarskap av en kollega som visat sig helt ointresserad av att utveckla kurser mot större mening och relevans - en del vill nu bara se studenterna som sifferfurirer. Det var nu inte det enda hindret; läroböckerna betonade ur min synvinkel alldeles fel saker och uppgiftsrepertoiren hade behövt ses över från grunden -ett heltidsgöra över mycket lång tid. Det som jag finner föråldrat idag är vad jag fann åtminstone själsdödande och irrelevant 1965!

Ännu ett misslyckande, Konkret Matematik

Ett lite udda misslyckande är kursen i Konkret Matematik, som jag föreläste år 1998, samt 2000-2002. Det är kanske den kurs där jag skapat mest som föreläsare, jag upptäckte nya vinklingar på nästan allt. Jag brukar säga att föreläsningarna var det ortogonala komplementet till boken. Åtminstone var snittet trivialt - något som studenter i allmänhet uppskattar. Men kursen lockade inga deltagare - på fyra år godkände jag lika många som på en enda kurs i Abstrakt Algebra.

Jag hade dock en del intressanta ideer. Vi sätter ju gärna noll på en lösning om dess rimlighet kan kontrolleras. Men vi kräver inte kontroller om lösningen är rätt. Men det gjorde jag - det kunde handla om randfall, begynnelsevärden, eller, om det gick, fullständiga kontroller (t ex av lineära rekursioner).

Vidare fanns många inlämningsuppgifter som kunde lösas med induktion, men uppgiften var aldrig att visa en given formel på detta vis. Man skulle upptäcka den, kanske genom att studera låga fall och inse mönster.

Jag minns att en av de första uppgifterna var att bestämma alla derivator av (ln x)/x, vilket leder till några klassiska talföljder, harmoniska tal, stirlingtal av första slaget.

Våren 2004 skulle Talteorin vila och Konken återupptas. Några dagar före min semester i juni 2003 meddelade Svante Linusson att han fört över dess centrala del till sin egen kombinatorikkurs, men det betydde väl inget? Det betydde naturligtvis allt, och jag meddelade Arne Enqvist att jag vägrade hålla kursen mer. Följden blev att den lades ned och att Talteorin fick gå fjärde året i följd - vilket givetvis alla tjänade på.

Transformer

Ett mera banalt misslyckande är kursen i Transformteori som jag föreläste på Y 1981 och 1982. Jag kom helt enkelt inte på någon vettig uppläggning av ämnet som har tung och mäktig teori men ofta urartar i recept, tabellslående och ändlösa partialbråksuppdelningar, och som splittrar sig på ett stort antal transformer. Jag lade upp kursen på temat "vad får man göra?", alltså en fråga om omkastning av gränsprocesser, något som engagerar studenter föga.

Idag har jag ett helt annat perspektiv och andra kunskaper. När kursen var i stöpsleven på 90-talet tillfrågades jag om min syn på ämnet. Jag tog fram ett pappersark och sammanfattade den i tre ord: Fourier. Fourier. Fourier. Det var samtidigt som jag lanserade idén att föra över de analytiska transformerna till Komplex Analys. Det tycks ha legat i tiden, ty tanken har god täckning i litteraturen, och idag är den genomförd.

En utredning för papperskorgen

Mitt intresse för matematikens roll i tillämpningarna gjorde att jag år 2000 fick i uppdrag av dekanus (Mille Millnert) att utreda matematikbehovet inom de tekniska utbildningarna. Arbetet utfördes från våren 2000 till januari 2001 och publicerades i ett hypertextdokument på min websida. Jag baserade det på studier av studiehandboken, på skriftliga enkäter (TM hade bland de lägsta svarsfrekvenserna!) och ett litet antal intervjuer, med en professor, några doktorander och Håkan Eriksson på Ericsson. C:a 100 personer bidrog till denna utredning, som kostade ungefär tre månaders arbete.

När jag presenterade arbetet i LiTH:s styrelse fick jag frågor som visade att flera styrelseledamöter inte läst en enda rad i min rapport. När jag senare presenterade mina slutsatser och iakttagelser i nämndordförandegruppen fick jag av ett par personer veta att jag inte begrep nånting, om jag inte rentav ljög, eftersom de pratade med upp till tre teknologer om året och därför visste allting bättre. För dem var övertagen retorik mer trovärdigt än mina iakttagelser. Vad jag vet har än idag inte en enda av ideerna i mitt omfattande slutsatsdokument använts.

Systemtermin till papperskorgen.

Under några på 90-talet drabbades D-linjen av de ytterst illa genomtänkta tematerminerna - de var t ex varken teman eller terminer. Inför den omläggning som gick under namnet D2000 hotade ordföranden Ingemarsson att slå sönder de grundläggande matematikkurserna i små bitar och sprida ut över åren. Det var hans idé om "integration" eller om det var den famösa "spiralmodellen" (namnet har jag aldrig förstått, men snurrig var den). Han begrep alltså inte att de grundläggande kurserna når tillämpningskontakt först i sin sista fjärdedel och att resten är uppbyggnad - kurserna är alltså odelbara helheter.

Studenten Mikael Stock och jag konspirerade då om en motmanöver - lockbetet var en systemteoretisk tematermin på våren i D2. Jag utarbetade ett förslag med en transformteorikurs över hela terminen parallellt med Signaler och System i period 3 och Reglerteknik i period 4. Transformteorin skulle specialiseras hårdare i sin andra hälft, med tydlig inriktning mot lineära system, t ex e^At, styrbarhet och observerbarhet, minimal realisering, ungefär som i IT-linjens TTIT63.

En arbetsgrupp tillsattes, bestående av mig, Stock, Svante Gunnarsson och Lasse Alfredsson. Alfredsson lyckades väl aldrig släppa den felaktiga skedmatningstanken om veckans transform i lagom tid inför tillämpningen, men samarbetet gick relativt smärtfritt och vi författade tillsist ett gemensamt förslag.

Samma dag vi undertecknade förslaget uppsöktes jag av Ulla Ouchterlony. Hon började prata om att nagga vår Analys B i kanten för att få plats med ett numme-obligatorium - man anar ämnesföreträdarens inflytande. Förutsättningarna för vårt arbete skulle alltså ändras, så att allt måste göras om!

Vårt projekt kom plötsligt i kläm för en revirstrid mellan matstat och numme. För obligatorisk matstat talade alla tillämpare, för numme talade Ouchterlony. Det var hon som satt i nämnden. Studenterna suckade - vi skiter väl i vad som är obligatoriskt, bara vi får läsa det vi vill!

Omsider, när sedan hela nämnden bytts ut, började man rycka i helheten, bitarna togs i sär, och några flyttades framåt. Fredrik Gustavsson menade att man alltid måste vara beredd att kompromissa. Min inställning var att först fastställer man ramarna, kanske efter en del kompromissande, därpå arbetar man inom dessa. Vår lösning var ett paket, ta hela eller inget. Jag meddelade nämnden att vårt förslag inte längre kunde genomföras och måste dras tillbaka. Så blev det och numme och matstat fick varsitt lilla revir på D.

Arne Enqvist hade under tiden (fick jag på omvägar veta) haft planer på att framtvinga samläsning mellan D-linjens planerade transformteori och matnats Lineär Analys, trots radikala olikheter i innehåll och ambition. det hade givetvis också omintetgjort helheten.

Studenter genom åren

Till mina stora glädjeämnen under åren hör de många fantastiska studenter jag fått undervisa. Några av dem har gjort lysande akademiska karriärer, t ex Bo Wahlberg, professor i reglerteknik vid KTH, Mats Viberg, professor i signalbehandling vid Chalmers och LiU:s rektor, Mille Millnert, LiTH:s första doktor i reglerteknik. Erik Larsson, Y-93, är idag lektor och docent på KTH efter en del år i USA. Det kommer inte att stanna vid det.

Inom näringslivet är det idag mest lyskraftiga namnet Carl-Henrik Svanberg. Men jag minns honom mindre för hans intellektuella prestationer, än för hans utstrålning och driftighet - ett reportage i L Magasin antyder att han mindes mig desto bättre! Stefan Ljung, Henrik Jonsson och Eva Trulsson (hon heter numera Skarman) är reglertekniska pionjärer som jag haft nöjet att undervisa i flera kurser.

På D och IT har jag relativt sent i kärriären haft exceptionella studenter som jag kunnat rekommendera till anställningar, både i näringslivet och inom högskolan. Erik Sjöblom, Pontus Haglund och Mikael Stock är idag mycket värdefulla medarbetare på Sectra. Deras chef, Torbjörn Kronander, är Y-78, och vi har haft kontakt ända fram till idag.

Andra färska namn är Fredrik Kuivinen och Mikael Asplund, nu doktorander på IDA. Joakim Mjärdner, Mikael Call och Mikael Klasson är kanske de jag minns bäst från C-linjen. Den sistnämnde hoppade av från den akademiska banan för att bli professionell pokerspelare. Jag har säkert glömt lika många som jag nämnt.

Några f d studenter har blivit mina kolleger, alla med sina speciella talanger. Hans Lundmark, Jan-Åke Larsson och Jan Åslund (liksom Anders Höglund, idag på SMHI) ingick våren 1991 i den starkaste laguppställning jag någonsin haft på överkursen i Lineär Algebra - en kurs jag varken fått eller tiggt, utan helt enkelt skapat. Magnus Herberthsons inspirerande närvaro i min Y-grupp 1983 kan nog sägas vara kursens upphov.

Kanske den märkligaste begåvningen av dem alla är Marcus Isaksson, D-97, (Konk och AbsAlg) som efter en krokig sejour i näringslivet vunnit anställning som doktorand i matstat på Chalmers.

Vad har jag kunnat ge dessa personer? Jag har inte lärt dem något. Svaret kunde vara utmaningar och stimulans. Jag kan bara hoppas.

Slutet på karriären

Under det senaste året har jag arbetat halvtid, och äntligen sluppit den tilltagande stress som hotat knäcka mig de senaste åren. Ekonomiskt har jag, med 80 procents lön, knappt märkt någon skillnad - jag går fortfarande med vinst.

Kursuppdragen, Abstrakt Algebra och Talteori, är angenäma och utvecklande, men också mycket arbetskrävande. De har ofta gett mig stimulerande studenter och den enda officiella uppskattningen genom tiderna, i form av åtta (snart nio) mekaniserade "guldstjärnebrev" från dekanus.

Typiskt nog handlar det om uppdrag som jag tagit över brådstörtat, Algebran med fem månaders varsel (en kollega flyttade), Talteorin med mindre än tre (en kollega var sjuk). En avigsida av dessa ständiga uppdrag (under en åttaårsperiod fick jag sammanlagt sju nya uppdrag) är att det inte blivit tid över till mina vetenskapliga intressen - tre opublicerade arbeten och en del påbörjade alster, är vad jag har att visa upp under alla dessa år.

Det är väl först de senaste femton åren som jag upptäckt problem och områden som verkligen engagerar mig. 60-talets abstrakta apparatmatematik, som jag skolades i, känns mycket steril och omotiverad idag.

Trots halvtiden var jag bunden till verksamheten hela läsåret. Nu har jag haft Algebran (period ett och två) 12 gånger i sträck, och senaste gången var den bästa kurs jag någonsin haft - då kan det vara dags att sluta. Jag vill ha september och oktober fria. Så jag bad studierektor att skissa en tjänstgöring på tre perioder. I skissen ingick inget nytt uppdrag som ersättning för absalgen.

Så jag funderade och insåg att jag under de tre åren fram till min 65-årsdag inte kommer att göra något nytt. Det är vemodigt. Mycket annat har bidragit till mitt vemod, dödsfall, diverse händelser på institutionen (upprepade karaktärsmord), men det får vara.

Så jag har sagt upp mig från min tjänst. Den 1/8, tre veckor före min 62-årsdag, blir jag pensionär på heltid.

Linköping den 22 april, 2006,
Peter Hackman