Individualismen åter?

För mig börjar historien 1970 när jag blev lektor vid den dåvarande högskoleenheten för medicin och teknik i Linköping. Det var precis i början av TV-undervisningens korta epok, ett glänsande fiasko som nästan alla har missförstått.

Många tror och trodde nämligen att TV-undervisningens iskallt teknokratiska skepnad var upphovet till de överlag usla resultaten i 70-talets början. Det var fel, men bra, ty TV blev en bekväm syndabock, som gav oss andrum.

Felet var snarare den allmänna röran i nybygget, okänslig examination och föråldrade handledningsformer. TV-undervisningens bidrag var, indirekt, att alienera lärarna från uppgiften, och från lusten till förnyelse, genom fjärrkontroll och toppstyrning. Vi valde inte ens litteraturen själva!

Kursledarnas roll var att fylla i beställningsblanketter, inte att entusiasmera och popularisera. Administration är yllebyxor för den pedagogiska åtrån.

Det sena 70-talet och tidiga 80-talet, med förbättrad rekrytering, och plötslig kontroll över omständigheterna, blev därför en reaktion, en individens guldålder. Det var t ex då jag själv skrev böcker, och vandrade runt på andra avdelningar för att få impulser till min privata och professionella utveckling.

Ännu en bit in på 90-talet kunde enstaka lärare få nämndernas eller teknologsektionernas uppdrag att rycka upp kurser som stelnat eller förfallit. Förhoppningen stod inte till avdelningen, vars ledning tvärtom förbigicks, utan till en individ med idéer.

Den tiden är över. Signalen fick jag när LiU:s pedagogiska överhuvud Håkan Hult skrev en ledare (i personaltidningen Lite Nytt) med titeln "Satsa på lärarna!" Bra, tyckte jag, satsa på de nyfikna och okynniga utvecklarna, de karismatiska föreläsarna och medryckande ledarna - ty det är nästan alltid samma personer - ge dem prestige, befogenheter och resurser. Men Hult menade "skicka dem på pedagogisk kurs". Det var för honom en kollektiv, statlig, angelägenhet. Något dog i mig, och åtskilliga andra.

Det är tidsandan, anförd av politiker, som inte inser att man inom utbildning kan kontrollera och styra precis allt, utom kvaliteten. Högskolorna kappas om att redovisa "strategier" och "pedagogiskt förnyelsearbete". Studenternas studieväg kantas av obligatorier och ständig kontroll, ty om någon kommer undan har man ingen linje. En småhögskola gjorde nyligen reklam i Stockholms Tunnelbana som högskolan med "den nya pedagogiken" (bestämd form singularis) och förlorade säkert både de bästa studenterna och tre av de bästa lärarna, enbart i mitt ämne, på ett bräde.

Från många högskolor, speciellt de mindre, rapporteras om en omänsklig arbetsbörda. Lärarna har inte tid att förbereda sina föreläsningar - om de ens får använda dennna högskolemässiga form - eller utveckla sin kompetens, ty de sitter i ständiga sammanträden. De drar upp " riktlinjer". Långsamt gröps initiativkraften ur, lärarna förvandlas till askgråa apologeter för övervakning och tvång, t ex heterogena handledningsgrupper, där "de starka" utnyttjas, som obetald arbetskraft, till att passivisera "de svaga".

Jag mötte en gång några sådana på en utbildningskonferens i Mjärdevi (teknikbyn i Linköping). De rabblade fraser. Mina friare yttranden blev språngbrädor för angrepp, ty blotta friheten var ett hot. Dessa människor påminde i sitt frastuggande om TV-reportagen från sena 60-talet med kineser som tomt stirrande och entonigt mässande hyllade ordföranden Maos storverk. Efter en timme flydde jag därifrån med hjärtat fyllt av ångest.

I konkurrensen om studenterna, de bra studenterna, och därmed överlevnaden, är det de gamla etablerade högskolorna som kommer att segra. De har börjat göra det genom att kasta av sig det korrekthetens ok, som ändå sitter så illa på deras axlar. Småhögskolorna är däremot fjättrade vid reglerat och kollektiviserat "nytänkande", övervakat av pedagogiska eunucker, ty det är motivet för deras tillblivelse.

Jag får bekräftelse den dag de gamla högskolorna i sina reklambroschyrer bytt ut de mysiga bilderna från grupparbetsrummen mot presentationer av de färgstarkaste föreläsarna.

Åter till P Hackmans hemsida