Nytt klassamhälle?I den nutida utbildningspolitiken talas mycket om utbildning för alla. Högre utbildning ska vara en rättighet och den får inte kosta, annat än över skattsedeln. Kunskapen, då? Är den något annat? Det måste den vara eftersom kunskap inte är en rätt utan en erövring. På besök i Stockholm studerar jag tunnelbanereklamen för Företagsekonomiska Institutet. En propert klädd kvinna i bild berättar bland annat om värdet av rejäla sluttentamina, uttrycket för "en förlegad kontrollmentalitet", som den nypedagogiska frasen lyder. Hon får kvitto på sin inlärning och har därmed något att visa upp för arbetsgivaren. Det är en produkt som arbetsgivare betalar för. Kursavgifter och begränsat platsantal innebär en kvalitetssäkring. FEI sysslar med fortbildning. Är sådana privata utbildningar relevanta för företagen gäller rimligen samma sak dem som bekostat en sådan utbildning själva. Det kan bli fallet med sådana massutbildningar som de tekniska, där kvaliteten har blivit vansklig att försvara. En statlig examen utan kraftig påbyggnad vid privata institut kan då komma att bli värdelös. Redan idag finns kommersiella kurser som ledigt bräcker liknande inslag i civilingenjörutbildningarnas sista årskurser. Det kan bli mer av detta. Antingen det. Eller kan vi vänta oss att högskolorna satsar mer av sina krympande resurser på smala elitutbildningar medan de traditionella linjerna får förfalla och bli genomströmningskanaler. Mindre privilegierade studenter får fungera som statistisk utfyllnad, pseudokunskap till flertalet betalar elitens kvalitet. Det finns redan sådana tendenser runtom i landet. En mildare variant av denna utveckling kan vara att man genom antagningsprov eller differentierade behörighetskrav styr över studenterna på olika ingångar, med inbördes olika anspråk, på en skala från förståelse, över hyfsat handlag och vidare nedåt. Behovsgruppering. Det är mycket svårare att administrera, men det skulle rädda utbildningskvaliteten till åtskilligt fler. Dock knappast samma andel som under utbildningens glansår, de första hälfterna av 80- och 90-talet. De som offras blir alltså i värsta fall de breda skikten närmast intill eliten, arbetsvilliga studenter med slumrande potential, men bristande självförtroende. De riskerar att dras ned i strömvirveln. Då har vi strax ett lika utpräglat klassamhälle inom utbildningen som för kanske ett halvsekel sedan, men till avsevärt högre kostnad för samhället. Breddningen av högskoleutbildningen kan alltså diskuteras - Gerhard Raunio gjorde det i ÖC den 20/2. Än mer kan sättet göra det, speciellt när vi samtidigt har ett kvalitetsras inom gymnasiet. Om högre utbildning verkligen är en rätt, varför är det då inte en rättighet att förberedas för den? Många av mina studenter har ställt den frågan. Nedmonteringen av gymnasiet, och fingrandet på behörighetskraven, offrar exakt den kvalitet som skolor ska erbjuda, genom en avskild och stödjande arbetsmiljö: förmågan att arbeta hårt, även för avlägsna, och tidvis gäckande, mål. Motiveringarna för detta är märkliga. Genom att skjuta svårigheterna på framtiden påstår man sig sänka tröskeln för ungdomar ur "studieovana miljöer". Det skulle vara motivet för att förvandla hela skolan till en studieovan miljö, och bestjäla eleverna på deras utveckling och intellektuella initiativkraft. Om ungdomsskolan kan skjuta problemen framför sig från stadium till stadium kan naturligtvis högskolorna göra det också. De lärare som har ideer om att möta sådana tendenser har ändå inte tid eller ork till det. Snart kommer många studenter under fem år av sitt liv inte att lära sig mer än de skulle gjort under ett enda år på en arbetsplats.
Peter Hackman, Östgöta Correspondenten, 10 mars 2003.
|