Elev eller student?Första gången jag hörde ordet "elev" om högskolestuderande var 1966. Jag var nyanställd amanuens vid Stockholms Universitet. Grundutbildningen styrdes i praktiken inte av institutionens studierektor utan av ett forskarstuderande syskonpar. Det var brodern som använde detta ovana ord. Speciellt sedan 90-talet har teknologer rasat över att betecknas som "elever". De vill att orden ska spegla tillvaron. Elever var de vid gymnasiet. De vill heta något annat som markerar friheten och det egna ansvaret. "Gymnasifiering" är ett skällsord präglat av studenter, inte, som många tror, av lärare. Ord betyder vad man kommer överens om. Deras ursprung är ofta överspelat. I Frankrike är man på alla nivåer élève, i USA är man på alla nivåer "student". Vi tycks skilja begreppen. När orden konsekvent används ihop med vissa föreställningar skapas våra associationer. Det tycks vara rätt bestämda värderingar som uttrycks med ordet "elev". Hösten 1966 hade jag en lektionsgrupp i två nybörjarkurser. Den fungerade strålande; varje lektion demonstrerade deltagarna kanske sex uppgifter på tavlan, vilka vi sedan diskuterade och förbättrade. En eller två trivdes inte med denna undervisning och försvann. De kanske uppsökte en grupp med läraren mer aktiv vid tavlan, en rimlig valfrihet. De kanske inte ville undervisas alls. När jag nämnde detta för brodern frågade han upprört om jag gjort något åt saken. "Har du ringt honom?" Ringt? Jag kan bara föreställa mig den störtflod av invektiv jag skulle ha vräkt ur mig om någon lärare 1964 ringt mig och undrat varför jag inte kom till den grupp jag tilldelats? Sedan dess har jag en klar uppfattning om värderingsskillnaden mellan orden "elev" och "student", när de används om studerande i allmänhet. Nu tvekar jag inte att säga att doktoranden D är elev till professor P. Det är en relation. Vilket av de båda orden man än föredrar tror jag enigheten är stor så långt. Man är elev till någon. Man är student någonstans. Men vad är en högskola om inte just ett "någonstans"? Som Robert Pirsig uttryckte saken, en "förnuftets helgedom", en "church of reason". En oas, en tillflykt. Så tror jag många studenter ser på högskolan. Den är till för dem och erbjuder möjligheter. Vem vill jag vara? Jag "har" verkligen inte studenter, men inte heller elever. Men jag kallar teknologerna för just studenter eftersom jag inte vill ha utan vara. Jag ser undervisningen som ett erbjudande, en råvara för den enskilde att förädla på sina villkor. Jag trivs därför bäst med att föreläsa. Det är den mest opedagogiska undervisningsform som finns och det är en poäng. När inget pedagogiskt utanverk skymmer framträder ämnet desto tydligare. Studenten tar för sig. Samtidigt betonas den studerandes egna ansvar; ingen lägger sig i, ingen vet eller ser, förrän du gör dig själv synlig. Utöver föreläsningarna, mer en ritual än ett undervisningstillfälle, ser jag undervisningen som en dialog, där den studerande har den första repliken. Jag kommunicerar därför kanske mer, djupare och ivrigare, med studenter än andra gör, ofta sådana som inte besöker lektioner. Men jag ingår inte i någon relation med dem. Den här brodern arbetar på Högskoleverket (går nog i pension 2002). Han uttalar sig om mycket. För fyra år sedan hittade jag ett uttalande att lärarna bryr sig för lite om hur det går för deras studenter (eller om det var elever) och en del annat i den andan. Jag testade på de M-studenter jag just då undervisade och reaktionen var exakt den väntade: "vi väntar oss inte något sådant". Elev kommer av ett franskt verb som betyder höja eller lyfta. Eleven är då ett objekt, kan man tycka. Student låter som agent, den handlande. Utanför föreläsningssalen är det han som aktiverar läraren, inte tvärtom. Och det är viktigare än vad det heter. |