Institutionen för Produktionsekonomi

Institutionen för Produktionsekonomi är en relativt liten institution, med två professorer och tre lektorer. Den har uppstått genom utbrytning ur Ekonomiska Institutionen och representerar den del av verksamheten som arbetar med kvantitativa metoder inom de ekonomiska vetenskaperna.

Min enkät besvarades av Peter Hultman, Jan Olhager och Joakim Wikner. Olhager är professor, de båda andra är lektorer. Hultman och Olhager har båda gått I-linjen. Wikner har en annorlunda bakgrund eftersom han började på D-linjen 1986 och senare sadlade om.

Hultmans kurser (med matematikbehov) är TPPE05, Investeringsbedömning och finansiella marknader, årskurs 3, TPPE80 Finansiell värderingsmetodik, årskurs 4, TPPE81 Finansiell riskhantering, årskurs 4. Wikner ansvarar för TPPE40 Material- och produktionsstyrning, M4 och I4. Olhager har hand om TPPE07 Produktionsekonomi, TPPE50 Produktionsstrategier, TPPE47 Integrerad produktstyrning för M- och I-studenter.

Huvudsakligen aktualiseras Analys och Lineär Algebra via redskapen ur den matematiska statistiken och optimeringsläran.

Deras svar har många gemensamma inslag. Studenterna behärskar matematiken på detaljnivå, kan derivera och integrera, lösa differentialekvationer, kanske. Det är värre ibland med överblicken och känslan för vad begreppen står för, egentligen. Jan Olhager konstaterar att studenterna blir allt mindre benägna att utnyttja de matematiska modelleringsverktygen. "Jag tror inget fattas. Det är mer fråga om någon form av matematisk mognad ... bristande förståelse för vad matematiken ändå kan åstadkomma".

Wikner skriver: "Mitt intryck är att man drillas alltför mycket i beräkningsteknikaliteter vilket i det stora hela är rätt ointressant eftersom det idag finns mjukvara som löser detta. Jag anser att det är mycket viktigare att man skaffat sig en grundläggande förståelse för hur man formulerar matematiska modeller, när olika typer av modellering (t ex diskreta kontra kontinuerliga) är lämpligt, hur man gör approximationer ... Det sista steget som är minst lika viktigt, men som ibland känns helt bortglömt, är att tolka resultatet och i samband med detta genomföra en vettig känslighetsanalys."

Peter Hultman är inne på liknande tankegångar: "Hur kommer man från empiri till matematisk modell? Givet en matematisk modell; Vad säger denna om det den beskriver? Vilka parametrar är viktiga?" men han skyndar att tillägga "Hur mycket av denna typ av kunskap/insikter som är effektivt att försöka förmedla i "rena" matematikkurser vet jag inte. Skulle tro att en hel del också faller på de inledande, kvantitativt inriktade tekniska och ekonomiska kurserna". Det sista kanske ska jämföras med den diskussion jag hade med C-F Mandenius rörande matematiken på Teknisk Biologi.

Han har också en del att säga om studenternas svårigheter att hämta information ur originalartiklar och rapporter. Att se helhet och väsentligheter utan att haka upp sig på detaljer.

Det sägs en hel del om datorhjälpmedel också. Ekonomer använder gärna Excel, ett program matematiker inte vet särskilt mycket om.

Med tanke på behovet att redan (om möjligt) i grundkurserna förmedla något om modellering undrar Joakim Wikner om det är rimligt att grundkurserna ser likadana ut för alla program. Frågan är kanske mest aktuell för den lineära algebran som för I och M ser relativt lika ut, men väldigt olika mot YDC (där t ex minsta-kvadrat och lineära dynamiska system är viktiga mål). Antingen skulle I och M närma sig dessa eller skulle I profilera sig än mer genom de klassiska redskapen för ekonomiska teorier.

Åter till tablån